Säg det till alla, jag är på väg!

Det här med kärlek är minsann inte lätt. Ibland räcker det bara inte, hur mycket man än önskar. Jag vet att chanserna kanske är små, men jag kan inte sluta hoppas på oss. Inte efter de senaste dagarna. Det har varit bättre än det var när det var bra förut, och det känns som om du är ärlig nu och det gör stor skillnad. 

 

Vet att jag inte kan kräva något av dig, du måste prioritera dig själv nu, jag hoppas bara att jag har lyckats förklara hur mycket jag tycker om dig och hur rätt du känns för mig. Jag hoppas du vet att jag alltid kommer ställa upp vad du än väljer att göra.

 

Ja män.. behöver jag säga mer? De är helt obegripliga!

Idag hade våra socionomkvällar på Fräcka Fröken premiär och bästa Miranda stod för underhållningen!

 

Trots att det inte kom så många som väntat (då halva termin 4 tydligen fått magsjuka) så blev det en sjukt mysig kväll med mycket skratt och trevligt folk. Dessutom kom de som jobbade där spontant ut med nachos, nötter och grönsakstallrikar som de bjöd oss på, snacka om lyx!!

 

I morgon står seminarie på schemat, men sedan blir det middag och kravall i Linköping.. undrar när det ska bli tid till att plugga måntro...

 

Den dagen, den sorgen!

Egentligen har titeln inte något att göra med innehållet i texten här.. kände mig bara lite nostalgisk och då kan det lika gärna få komma en liten novell här också, det är nog min favorit!

 

 

Mariett/Den svenska förbannelsen

   ”Känner du Mariett?”
   ”Nej, vem är det?”
   ”Jamen det är ju hon du vet… öh, hon med… jamen du vet, hon!”
   ”Ja, vänta, det är ju hon som… Nej, vafan, jag vet ju, egentligen.”
   Mariett är lagom. Hon är precis så lagom att hon syns, och precis så lagom att hon inte sticker ut. Hon har ett vanligt jobb med medellön och är väl sådär lagom lycklig. Åtminstone har hon aldrig påstått någonting annat.
   Hon är väl omtyckt, väcker ett visst intresse bland männen, är alltid trevlig men lämnar inget bestående intryck. Hon är en vingklippt sparv omgiven av exotiska fåglar i regnbågens alla färger och i en värld där färgerna styr och ständigt försöker överrösta varandra räcker hennes tysta viskningar inte långt.
   Varje morgon tar hon bussen till sitt vanliga jobb i staden där hon bor, som varken är för stor eller för liten; cheferna drar i trådarna och hon sköter sina arbetsuppgifter så som det förväntas av henne. Hon dricker kaffe på fikarasten och småpratar om saker som inte är för personliga.
   ”Vackert väder idag, inte sant?”
   ”Jo.”
   Mariett är sval och behaglig, hennes arbetskamrater trivs runt henne eftersom hon aldrig säger emot, inte har några provocerande åsikter, inga känslostormar eller klagomål. En nickedocka som ler och håller med.
   ”Tycker du inte?”
   ”Jo men verkligen, det låter bra.”
   Hon lever men är knappast levande, som en skugga, en spegel som reflekterar ljuset och studsar det tillbaka på människorna omkring sig. Själv tonas hon sakta bort och får samma färg som väggarna. De hade inte märkt om hon försvann, på sin höjd känt att något var annorlunda.
   ”Du måste le Mariett.” sa alltid hennes mamma. ”Du får inte visa att du är svag.” och så drog hon i trådarna och Mariett log. Ett alldagligt leende, ett som aldrig riktigt nådde ögonens mörka tjärnar, där tårarna lurade under ytan.
   Med tiden lärde hon sig att det var bäst att bara flyta med strömmen, för utan mål och förhoppningar kan man inte heller bli besviken. Eller göra någon besviken. Färgerna inom henne bleknade alltmedan den svaga lågan i bröstet krympte till en liten, liten ljusprick.
   Så började Mariett skolan och de första sju åren gick hon på rutinundersökningar hos skolsköterskan där hon fick höra att hon var normalviktig och av medellängd.
   I sju års tid önskade Mariett ingenting annat än att hon skulle hitta något fel på henne, något som var utöver det vanliga, men ”Det här ser helt normalt ut. Bra, då kan du gå tillbaka till lektionen.” var det svar hon möttes av år efter år.
   Under sju år satt Mariett tyst genom utvecklingssamtal efter utvecklingssamtal och nickade svagt leende mot lärarens trötta, fårade ansikte. Mot munnen som talade om att hon var så duktig så, att hon uppfyllde alla kriterier som barn i hennes ålder skulle.
   Ibland sneglade hon lite på sin mamma, som för att se hur hon skulle reagera, men hon gick inte att avläsa.
   Mamman var vacker där hon satt i sitt nylagda, blonderade hår och nickade även hon. Under hela samtalet rörde hon inte en min, men log svalt med de rödmålade läpparna och tog läraren i hand innan de gick.
   Cigarettpaketet åkte fram redan innan de hunnit den korta biten genom korridoren och ut genom portarna. Efter det satt de under isande tystnad i den silverfärgade bilen till dess att de var hemma.
   Är du inte stolt, mamma? Hade Mariett velat fråga henne från mörkret i baksätet, men hon vågade inte höra svaret och lät bli.
   ”Du ska inte tro att du är förmer.” spottade Marietts mamma ur sig när en dag när hon kom hem från skolan, rakt på den lilla ljuspricken av hopp inom Mariett och allt blev grått. För utan ljus finns inte heller några vackra färger och efter det slutade hon att hoppas. I mörkret som nu är Mariett är hon ensam.
    ”Om det inte hade varit för dig och det där jävla svinet hade jag kunnat vara någon!”
   Tidig morgon, ny dag, samma sak. Mamman i sin morgonrock i det lilla köket med det schackrutiga golvet, fortfarande med spolarna i håret. Den smala, alltid rödmålade munnen snörptes ihop i en grimas av förakt och hon tände en av sina många cigaretter.
   Du är ju någon. Ville Mariett viska tillgivet i hennes öra. Du är ju min älskade mamma. Men hon lät bli. Nickade troget mot sin dockmakare och sjönk än djupare in i sig själv. Rösten Mariett tystnade och från den dagen hördes bara buktalarens entoniga stämma, den som sa det som alla ville höra.
   Så började hon högstadiet och flöt med strömmarna genom tre år av medelbetyg, ytliga bekantskaper och en och annan fest där hon för det mesta tog hand om dem som inte kunde ta hand om sig själva.
   Det var ytterligare tre år av utvecklingssamtal där läraren talade om att hon uppförde sig exemplariskt.
   ”Fröken Johansson är en så god klasskamrat, en som ger andra utrymme.”
    Och Mariett nickade, log och stängde av öronen. Mamman nickade och log, ”Javisst, javisst.”, hade nog aldrig lyssnat.
   Mariett gick ut skolan, gymnasiet och fick sitt vanliga jobb i den inte för stora och inte för lilla staden. Hon blev kvar där, så som man ofta blir.
   Varje eftermiddag efter att jobbet slutat tar hon bussen och hoppar av vid affären, gör sina inköp och promenerar sedan den korta biten till lägenheten med matkassen i famnen.
   Efter att ha lagat mat och sett på nyheterna tvättar hon av sig ansiktet och lägger sig att sova sina åtta och en halv timmar innan väckarklockan ringer och allt börjar om.
   I månskenet som strilar in genom fönstret kan man nästan skymta de spindelnätstunna trådarna fästade vid alla hennes lemmar. Som silver mot allt det mörka runtomkring.
   Så passerar år efter år efter år. Mariett och mamman träffas till högtiderna som man ska göra när man är en familj, ler tomt, nickar mot varandra och skiljs sedan åt. En nästan omärkbar rörelse och trådarna späns när de står i dörren, Mariett ger mamman en kort kram.
   ”Det här får vi göra om.”
   ”Javisst, javisst.”
   Åren flyter ihop och förlorar sig i varandra. Mamman, Mariett, människorna blir alla en gemensam grå massa som oändligt långsamt kryper framåt och bara lämnar efter sig ett tunt snigelspår. Lyckosekret som läcker ut och försvinner ner i jorden.
   Massan är beroende av att alla spelar sina givna roller duktigt och utan att ifrågasätta, men Mariett har en hemlighet; djupt där inne, långt bortom alla vardagligheter och lagom, i en skyddad vrå, har en liten tanke slagit rot och börjar så sakta att gro. En tanke som inte alls är lagom, utan fantastisk. Ett litet, enträget bultande i massans huvud, något som viskar om förändring.

Idag har vi varit i skolan från 10 till 21, det måste vara nytt rekord för min del! 

 

Nej men vi hade fadderistutbildning och fick träffa lite andra människor från de fadderier som ska ha nolle-p samtidigt som oss. Jag fick en ny beställning på broderade mariofigursmärken av blivande kungen i KSM också, så det är bara att sätta igång!

 

Det jobbiga med att vara i skolan 11 timmar är att man blir ganska trött och får svårt att fokusera, men jäklar vad kul vi hade! 

 

Jag tog med Putte på föreläsningen också och han fick massa komplimanger! (Det är alltså elefanten om jag glömde skriva det..)

 

I morgon bär det av till Uppsala för kurs i nätaktivism, så jag ska möta upp Nusse på stationen, ta en tripp till Max och sen ska vi ta itu med näthatet!!

 

Watch out!

HO, HA!

 

Idag har jag och Sargo varit och tränat, så jag känner mig som en riktig kraftkvinna! Både hon och Perka var på att börja träna varannan dag med, så nu jäklar!

 

Utöver det har det väl inte hänt så mycket idag, men jag är på glatt humör och det är skönt! Eller jo just det, jag hade missuppfattat ppu-tiden och var i skolan en timme för tidigt idag, så jag fick gå hem igen och komma tillbaka senare.. 

 

På övningen vi gjorde idag fick vi måla upp vår grupp som en båt och de allra flesta sa att jag var den med nödprovianten och som skuttade runt och var social.. det var en jättefin komplimang! Jag målade mig själv som skeppsapan.

 

Åh, hoppas att det blir fler dagar som är som den här, för när jag har bra dagar känns det som att INGET kan stoppa mig, idag känns det som att jag KAN förändra världen!

Jag tycker inte om söndagar, alls. Det är den mest värdelösa dagen i veckan, det händer aldrig någonting och jag har inte ens kommit ur pyjamasen än. Det känns alltid som att "äh, det är ingen idé att göra nåt ordentligt, det är ju söndag, helgen är slut" och så går man miste om en hel dag bara för att hjärnan är inställd på att det  inte finns tid att göra nåt.

 

Helgen har i alla fall gått åt till att fika och virka med Saga. Igår satte vi oss först på en brygga i solen med pysslet i någon timme, sedan svängde förbi pressbyrån för en gratis glass och efter det bar det av hem till henne igen för mer pyssel och tecknad film!

 

Idag blev min virkning klar till slut, resultatet blev en liten elefant med risrumpa:

 

Nej, det finns verkligen inga ord som passar när jag ska försöka komma på vad jag ska säga i telefon i morgon. "Eh, tack för paketet men... hur tänkte du där?" känns inte så snällt. 

 

Idag har vi filmat spex hela dagen, så i morgon blir det bara en scen till och sen ska allt klippas ihop! Vi kommer äga på skiftesveckan!! 

 

Utöver det ska jag träffa Saga i morgon och pyssla, förhoppningsvis vill hon forsätta in på lördagen med, för jag vill verkligen inte vara ensam. Jag drömde seriöst att Asta Kasks sångare försökte tvinga sig på mig i natt.  Det funkar verkligen inte alls med sömnen just nu, när det äntligen blir någon så drömmer jag massa konstigt och vaknar kallsvettig eller gråtfärdig. 

 

Men ja, apropå det så visste jag verkligen inte om jag skulle skratta eller gråta idag när jag hämtade ut ett paket på posten. Jag trodde att det var min kurslitteratur som kommit, men tji fick jag! 

 

Paketet var från storebror och bestod av en hoptejpad skokartong. Eftersom jag blev för nyfiken kunde jag inte vänta med att öppna det tills efter skypestunden med dem där hemma och... i den låg en rund, hoptejpad plastpåse. "Åh, hjälp, ett huvud!" tänkte jag, tvekade ett tag men började sedan öppna den ändå.

 

I påsen låg nog den fulaste kavaj/jacka/tyggrej som någonsin gjorts! Den var brun, materialet var lite som mossa, den luktade lite inrökt och jag skulle kunna ha en siamesisk tvilling och fortfarande få plats i den! 

 

Det var jättegulligt att skicka paket, men vad fa-an hade han tänkt att jag skulle ha den där historian till? Haha! Jag ska fundera vidare på mitt tacksamtal..

Jag och Sara har skrivit på kontraktet för lägenheten! Och vi har börjat filma spex, i morgon blir det fortsättning följer för de stygga socionomerna och stackars nollan....

 

Nej men okej, uppdateringen har varit dålig, men jag är lite låg just nu. Saknar M även om jag önskar att det inte var så, han är  inte bra för mig över huvud taget. Mer besvär än nytta. 

 

Undrar varför vi kan sakna människor som vi egentligen har det bättre utan? Det kanske bara är ensamheten som är skrämmande...

God morgon!

 

Idag står hemfärd på schemat, men först ska jag övningsköra in till Uppsala med mamma och se till att hon hittar ett par hela byxor! Äldre damer kan ju inte gå med stora hål i byxarslet heller... 

 

Jag har precis skrivit det sista (tror jag) på tentan, och i morgon ska den lämnas in och nästa kurs påbörjas! Utöver det ska lägenhetskontrakt skrivas på och spex filmas i veckan! Och Saga ska få leta ägg ute i Norrköping och en pysseldag ska genomföras hemma hos henne. 

 

Jag är lite osäker på om det dessutom är kursstart för nätaktivismgrejen som jag och brorsan anmält oss till.. i så fall är det bara att sätta sig på tåget tillbaka till Uppsala igen! 

 

Sponsorer ska mejlas och ringas till också, så det är fullt upp... men jag gillar att ha det så faktiskt. Det är skönt att det inte blir massa dötid till att tänka på uppbrottet. Men men, planen är att bara vara fantastisk, så han ser vad han missar och vill ha mig tillbaka. Fast jag tänker inte gå och vänta på det, det är bättre att bara leva om lite så länge!