Åh, millenium 2!
Mariett/Den svenska förbannelsen
”Känner du Mariett?”
”Nej, vem är det?”
”Jamen det är ju hon du vet… öh, hon med… jamen du vet, hon!”
”Ja, vänta, det är ju hon som… Nej, vafan, jag vet ju, egentligen.”
Mariett är lagom. Hon är precis så lagom att hon syns, och precis så lagom att hon inte sticker ut. Hon har ett vanligt jobb med medellön och är väl sådär lagom lycklig. Åtminstone har hon aldrig påstått någonting annat.
Hon är väl omtyckt, väcker ett visst intresse bland männen, är alltid trevlig men lämnar inget bestående intryck. Hon är en vingklippt sparv omgiven av exotiska fåglar i regnbågens alla färger och i en värld där färgerna styr och ständigt försöker överrösta varandra räcker hennes tysta viskningar inte långt.
Varje morgon tar hon bussen till sitt vanliga jobb i staden där hon bor, som varken är för stor eller för liten; cheferna drar i trådarna och hon sköter sina arbetsuppgifter så som det förväntas av henne. Hon dricker kaffe på fikarasten och småpratar om saker som inte är för personliga.
”Vackert väder idag, inte sant?”
”Jo.”
Mariett är sval och behaglig, hennes arbetskamrater trivs runt henne eftersom hon aldrig säger emot, inte har några provocerande åsikter, inga känslostormar eller klagomål. En nickedocka som ler och håller med.
”Tycker du inte?”
”Jo men verkligen, det låter bra.”
Hon lever men är knappast levande, som en skugga, en spegel som reflekterar ljuset och studsar det tillbaka på människorna omkring sig. Själv tonas hon sakta bort och får samma färg som väggarna. De hade inte märkt om hon försvann, på sin höjd känt att något var annorlunda.
”Du måste le Mariett.” sa alltid hennes mamma. ”Du får inte visa att du är svag.” och så drog hon i trådarna och Mariett log. Ett alldagligt leende, ett som aldrig riktigt nådde ögonens mörka tjärnar, där tårarna lurade under ytan.
Med tiden lärde hon sig att det var bäst att bara flyta med strömmen, för utan mål och förhoppningar kan man inte heller bli besviken. Eller göra någon besviken. Färgerna inom henne bleknade alltmedan den svaga lågan i bröstet krympte till en liten, liten ljusprick.
Så började Mariett skolan och de första sju åren gick hon på rutinundersökningar hos skolsköterskan där hon fick höra att hon var normalviktig och av medellängd.
I sju års tid önskade Mariett ingenting annat än att hon skulle hitta något fel på henne, något som var utöver det vanliga, men ”Det här ser helt normalt ut. Bra, då kan du gå tillbaka till lektionen.” var det svar hon möttes av år efter år.
Under sju år satt Mariett tyst genom utvecklingssamtal efter utvecklingssamtal och nickade svagt leende mot lärarens trötta, fårade ansikte. Mot munnen som talade om att hon var så duktig så, att hon uppfyllde alla kriterier som barn i hennes ålder skulle.
Ibland sneglade hon lite på sin mamma, som för att se hur hon skulle reagera, men hon gick inte att avläsa.
Mamman var vacker där hon satt i sitt nylagda, blonderade hår och nickade även hon. Under hela samtalet rörde hon inte en min, men log svalt med de rödmålade läpparna och tog läraren i hand innan de gick.
Cigarettpaketet åkte fram redan innan de hunnit den korta biten genom korridoren och ut genom portarna. Efter det satt de under isande tystnad i den silverfärgade bilen till dess att de var hemma.
Är du inte stolt, mamma? Hade Mariett velat fråga henne från mörkret i baksätet, men hon vågade inte höra svaret och lät bli.
”Du ska inte tro att du är förmer.” spottade Marietts mamma ur sig när en dag när hon kom hem från skolan, rakt på den lilla ljuspricken av hopp inom Mariett och allt blev grått. För utan ljus finns inte heller några vackra färger och efter det slutade hon att hoppas. I mörkret som nu är Mariett är hon ensam.
”Om det inte hade varit för dig och det där jävla svinet hade jag kunnat vara någon!”
Tidig morgon, ny dag, samma sak. Mamman i sin morgonrock i det lilla köket med det schackrutiga golvet, fortfarande med spolarna i håret. Den smala, alltid rödmålade munnen snörptes ihop i en grimas av förakt och hon tände en av sina många cigaretter.
Du är ju någon. Ville Mariett viska tillgivet i hennes öra. Du är ju min älskade mamma. Men hon lät bli. Nickade troget mot sin dockmakare och sjönk än djupare in i sig själv. Rösten Mariett tystnade och från den dagen hördes bara buktalarens entoniga stämma, den som sa det som alla ville höra.
Så började hon högstadiet och flöt med strömmarna genom tre år av medelbetyg, ytliga bekantskaper och en och annan fest där hon för det mesta tog hand om dem som inte kunde ta hand om sig själva.
Det var ytterligare tre år av utvecklingssamtal där läraren talade om att hon uppförde sig exemplariskt.
”Fröken Johansson är en så god klasskamrat, en som ger andra utrymme.”
Och Mariett nickade, log och stängde av öronen. Mamman nickade och log, ”Javisst, javisst.”, hade nog aldrig lyssnat.
Mariett gick ut skolan, gymnasiet och fick sitt vanliga jobb i den inte för stora och inte för lilla staden. Hon blev kvar där, så som man ofta blir.
Varje eftermiddag efter att jobbet slutat tar hon bussen och hoppar av vid affären, gör sina inköp och promenerar sedan den korta biten till lägenheten med matkassen i famnen.
Efter att ha lagat mat och sett på nyheterna tvättar hon av sig ansiktet och lägger sig att sova sina åtta och en halv timmar innan väckarklockan ringer och allt börjar om.
I månskenet som strilar in genom fönstret kan man nästan skymta de spindelnätstunna trådarna fästade vid alla hennes lemmar. Som silver mot allt det mörka runtomkring.
Så passerar år efter år efter år. Mariett och mamman träffas till högtiderna som man ska göra när man är en familj, ler tomt, nickar mot varandra och skiljs sedan åt. En nästan omärkbar rörelse och trådarna späns när de står i dörren, Mariett ger mamman en kort kram.
”Det här får vi göra om.”
”Javisst, javisst.”
Åren flyter ihop och förlorar sig i varandra. Mamman, Mariett, människorna blir alla en gemensam grå massa som oändligt långsamt kryper framåt och bara lämnar efter sig ett tunt snigelspår. Lyckosekret som läcker ut och försvinner ner i jorden.
Massan är beroende av att alla spelar sina givna roller duktigt och utan att ifrågasätta, men Mariett har en hemlighet; djupt där inne, långt bortom alla vardagligheter och lagom, i en skyddad vrå, har en liten tanke slagit rot och börjar så sakta att gro. En tanke som inte alls är lagom, utan fantastisk. Ett litet, enträget bultande i massans huvud, något som viskar om förändring.
