Säg det till alla, jag är på väg!

Så känns det i alla fall idag! Gårdagen var toppenfin, morbror och kusin kom och åt, retades, spelade wii och fjantade sig i vanlig ordning. Sen kom Amelie och Carro över runt halv 8 eftersom vi tänkt dra till Pulz senare på kvällen. Det var riktigt mysigt att få träffa dem, vi hade en hel del skvaller att ta igen! 

 

Men, när vi hade tagit bussen till Östhammar och precis skulle in på Pulz upptäckte Carro att hon glömt sitt id hemma, så det var bara att ta nästa buss hem igen! Väl hemma lagrade Amelie och jag nödproviant i form av överblivet påskgodis och sen var det dags att åka tillbaka igen! Vi åkte med samma busschaufför 3 av de fyra gångerna den kvällen... men han verkade bara glad över vårt trevliga sällskap!

 

Pulz var helt okej, men jag kommer inte att gå dit igen. Bandet som spelade där var bra och basisten var hur snygg som helst (ja, jag tog kort, kommer upp senare)! Men det konstiga var, att vi kände igen alla som var där i stort sett. Det var folk hemifrån, från lågstadiet och högstadiet och jag fick stå emot impulserna att springa fram och ropa "men ååh vad stooooooooor du har blivit!!" till de stackars killarna som jag gick på dagis med.. 

 

Det var i alla fall välbehövligt att komma ut. Jag kände mig som värsta pinglan och en kille kom fram och presenterade sig bara för att säga att han tyckte att jag var "gorgeous", som han sa. Sen gick han igen! Nej men folk var schyssta, men jag vill inte ha någon Östhammars- eller Öregrundsbo, det räcker med distansförhållanden nu och dessutom väntar jag på en prins. Jag har pussat för många grodor. Igår inräknat.